JAG GLÖMMER ALDRIG HANS ANSIKTE!
Ingress:
    Man märker nog aldrig när man är förföljd, det är väl tur. Min förföljare satt förmodligen bakom mej i bussen och jag var redan utsedd till nattens offer.

    Klockan var ungefär ett på natten när jag tog bussen från Norra Bantorget ut till Solna. Jag hade sjungit på en restarang och var väl ganska trött så jag märkte inte att jag var observerad. Det var inte speciellt mycket folk ute eftersom det var ett intensivt snöväder. Man såg mest gubbarna i snösvängen även utanför min port på Råsundavägen 152.

   Som vanligt när man närmar sej avstigningsplatsen drog jag automatiskt i stroppen ovanför mitt huvud. Skylten lyste "stannar nästa hållplats".

   Bussen stannade och jag var den enda som steg av (trodde jag) Det snöade så kraftigt så jag gick framåtböjd. Jag sade hej till gubbarna i snösvängen som höll på framför min port. Jag låste upp porten, tryckte på ljusknappen och gick bort mot trappan. Nu skulle jag inte använda hissen då jag bodde en trappa upp.

   Vid hissen stod en blond yngling med uppknäppt trenchcoat. Han hade slunkit in genom porten när jag tände lyset. Nu hör det till saken att den där porten tog lång tid på sej att stänga.

   Ynglingen öppnade hissdörren och sade: - Varsågod!
- Nej tack, sade jag, jag bor bara en trappa upp.

   När jag hunnit halvvägs upp i trappan känner jag en hand i min bak.

Jag hade päls så han fick dåligt tag, jag vände mej snabbt och frågade om han inte var riktigt klok? DÅ!! Öppnade han sin trenchcoat, tog fram sitt organ och viftade med den i handen.
Han undrade:
- Har du sett en sådan här förut?
- Aha, tänkte jag, en blottare så jag svarade argt:
- Jadå det har jag men skynda dej för helvete och stick och det illa kvickt annars går jag in och hämtar min bror och som är polis.

   Killen stack ut genom porten och jag kan fortfarande inte fatta att jag var så morsk, inte alls rädd. Jag kunde ha sprungit efter honom ut och bett gubbarna i snösvängen om hjälp. Men jag gick lugnt upp till mitt rum hos min brors familj.

   När jag en halvtimma senare skulle gå till sängs skakade jag som ett asplöv i hela kroppen. Jag väckte min svägerska som låg och sov, berättade vad som hänt. Hon frågade varför jag inte ropade på hjälp. Jag svarade, då hade jag ju väckt hela huset med 7 våningsar och 28 lägenheter.

   - Du är inte klok sade hon, din bror är ju inte ens hemma och du är ordentligt chockad. Så småningom lugnade jag ner mej, men en sak är säker. Den mannens ansikte glömmer jag aldrig hur gammal jag än blir.

Git Elfwing-Olofsson