🤨 MINA TANKAR OM FRAMTIDEN

Det var en härlig höstdag, närmare bestämt den femte oktober 1960. Mitt flyttlass med ASG gick från Stockholm i norr till Skåne i söder. När jag såg bilen försvinna tänkte jag stilla:

- Undrar vad livet har att erbjuda mig därnere i skånska Broby?

Framför mej kunde jag se stora långa alléer på den bördiga skånska slätten och jag blev genast varm inombords. Visst tänkte jag:

- Det här blir något helt nytt för mig som är van vid storstadens jäkt och trängsel. Men jag längtade verkligen efter något annorlunda. Nu skulle jag ju få ägna mej helt åt sången som alltid varit mitt största intresse sedan barnsben. Jag tänkte också lite tillbaka, turen hade varit med mej hela året.

Jag tog mitt körkort i juli och så sade jag till mina kompisar:

- Nu ska jag bara vinna en bil också, sedan har jag ju allt. Samma vecka köpte jag två lotter vid Farsta tunnelbanestation. Ja, döm om min förvåning när dragningen verkställdes den 20 september (som är min födelsedag) och det var jag som vann högsta vinsten. En ny bil värd nästan 15.000:-. Jag visste att det skulle hända mej något stort detta år, det var jag inställd på i min starka tro.

Samma dag skrev jag kontrakt med en orkester från Kristianstad, som sångerska på heltid.

- Tänk att bara få sjunga, tänkte jag.  Att jag fyllde år samma dag det hade jag helt glömt bort.

- Ja, här står jag nu med min nya bil på väg till Skåne och mina framtidsdrömmar. Klockan 12,30 startade jag resan i en så fullpackad  bil att jag knappast fick plats själv.

Nog tyckte jag att livet lekte när jag såg Stockholm försvinna i bakspegeln.

I Broby stod nu min första egna lägenhet och väntade på en liten storstadsmänniska. Jag var så lycklig. Sjöng och trallade hela tiden, jag hade ingen radio i bilen så jag fick underhålla mig själv. Så kom då mina tankar på framtiden.

- Hur ska den bli?

- Kommer jag att trivas i Skåne?

- Hittar jag rent av den stora kärleken?

Ja, frågorna i mitt huvud var många och satt väl just i sådana tankar när jag höll på att köra rakt in i en viadukt mellan Norrköping och Linköping. Då blev jag så rädd att jag stannade vid ett motell. Åt en god middag, tankade och körde vidare.

När jag kl. 19,30 anlände till ett tyst och dött Broby, som jag tyckte såg ut som världens ände. Då tänkte jag:

Vad har jag nu gett mig in på för äventyr? Men efter några glada och mycket tillfredställande arbetsår träffade jag i alla fall min man.

Det hände en natt när jag kom hem från en spelning. Jag gick in i porten, tryckte på ljusknappen och där satt han i trappan med grannflickan.

De trodde nog att de skrämt slag på mej. Själv såg jag väl ut som om jag sett ett spöke. Jag ställde ner min resväska och de bad om ursäkt. Vi skrattade alla tre och då sade det bara "klick". Sedan har det nog bara klickat.

Min sångarbana slutade 1966 och vi  gifte oss midsommarafton 1966.

Ja, alla mina funderingar om framtiden har nog slagit in, utom en.

Vi fick aldrig de efterlängtande barnen, tyvärr. Men allt kan man inte få här i livet, fast ännu funderar jag på framtiden, livet och sången.

Nu ser jag i alla fall slätten, alléerna och det bördiga vackra Skåne. Här har jag haft mitt hem nu i 26 år och hoppas fortsätta med det. Alla landskap är vackra men för mig är ändå Värmland det vackraste.

PS! Det här skrev jag som uppsats på KOM VUX 1987-02-25. DS!

Idag har jag bott i Broby i snart 53 år

Här på Vintergatan 4 bodde vi från 1977-1990 när jag gick på KOMVUX. Tog studenten 1990.